Kan de alltså få HG utan att det är relaterat till diabetes? Vad beror det på och hur behandlar ni det?
(Jag har bott med en hund som hade diabetes så själva symtomen känner jag ju igen även om det främst var annat man märkte det på.)

Så hemskt när de blir sjuka, tur att han klarade sig! ❤🐾

Dottern hämtade valpen på Fredagen och det gick ganska bra från början. Jag reagerade dock på att han var rätt liten, och väldigt lugn. Inte som en valp brukar bete sig.
Men vi tänkte som så att han är väl en lugn valp, de är sällsynta men de finns. Vi kanske hade tur denna gång och inte fick ett yrväder.

Dottern reagerade på att han inte åt maten, varken blötmat eller torrfoder. Han kunde knappt lapa vatten. Men vi har tidigare varit med om valpar som är kinkig med maten och vattnet de första dagarna efter att de har lämnat mamman och syskonen. Så hon valde att avvakta.

Han åt litegrann av blötmaten, men dottern fick mata honom. Hon höll på så i några dagar. På Tisdagen ringde hon till mig och sa att han var jättekonstig, han var slö och slapp och kändes kallfuktig. Jag sa att hon skulle ringa veterinären. Hon fick en tid ganska omgående, men hon ville inte åka själv, så jag följde med henne.

Vi kom in och vetten undersökte honom. Jag såg direkt att vetten inte trodde han skulle överleva. Hans blodsocker var jättelågt och han tog inte till sig sockerlösningen som vetten försökte pytsa i honom.

Det var jättejobbigt för dottern att se valpen så liten och slapp där han låg på värmetäcke och inpackad i en filt. Han var matt i ögonen och orkade inte lyfta huvudet. Jag sa åt henne att hon kunde gå och sätta sig i bilen om hon inte orkade, och jag lovade att jag skulle stanna med valpen hela tiden.

Efter dotterns önskemål, så tog jag över hela veterinärbesöket och hon ville att jag skulle ta de beslut som behövde tas, hon var helt förstörd och lade skulden på sig själv. Vilket var helt fel, för det var inte hennes fel.

Uppfödaren var inte till någon hjälp. Hon vägrade lyssna på dottern och bara gnällde vilket inte gjorde saken bättre. Uppfödaren fick mitt nummer och hon ringde upp mig ganska omgående. Jag blev riktigt arg när hon började gnälla och lägga skulden på dottern. Jag påpekade att valpen antigen var född alldeles för tidligt, eller att han inte var 8 veckor när hon sålde honom. Detta nekade hon till, men jag stog på mig , jag tog även upp detta med veterinären, och hon sa samma sak. Det visade sig i slutänden att han är född minst en vecka för tidligt.

Vetten började fundera på om vi skulle ta bort honom, då han inte svarade alls på nån behandling. Så jag pratade med dottern och frågade hur hon ville göra, hon ville inte att han skulle lida så hon sa att jag och veterinären fick avgöra vad som skulle göras.

Vi gjorde ett sista försök at få i honom sockerlösningen, veterinären smetade ut den på tandköttet, och under över alla under ….Han började slicka i sig det. Lyckan var fullständig. Han fick glucosdropp och det bestämdes att han skulle stanna kvar över natten för vidare behandling. Dock var det fortfarande osäkert om han skulle klara det.

Han repade sig, och idag är han en glad och lycklig liten valp. Han är liten men pigg som en vessla. Ännu kan han få blodsockerfall ibland, men nu känner vi igen tecknen, och sätter in sockerlösning som han får på tandköttet, och vi har valpvälling hemma om det skulle behövas.

Att jag skriver detta inlägg är för att andra , om möjligt, har möjlighet att eventuellt undvika att det blev som det blev med dotterns lilla. Det blev en mycket dyr veterinärräkning.

#1: Ja de kan få det även om de inte har diabetes. Som jag förstog det är det främst hos små valpar och äldre (10+) hundar detta kan förekomma.

Dotterns valp är kollad och man kan inte se att han har diabetes. Däremot så kan han, ännu idag, få blodsockerfall, men det har aldrig varit lika illa som det första och vi har känt igen tecknen så vi har kunnat sätta in behandling omgående.

Vi brukar börja med att ge honom valpvälling direkt, om han inte blir bättre eller rent av blir sämre, så sätts det in sockerlösning.

Symptomen kan variera från individ till individ, men genomgående så blir valpen slapp i kroppen, lite vinglig och matt i ögonen.
Våran lilla kräks när sockret är på väg ner, så vi kan pytsa i honom välling på en gång. Så det har snabbt hävts när han har fått känningar.

Vilken pärs för den lilla och er!

#4: Jo det var et fruktansvärt dygn. Veterinären stannade kvar 4 timmar över sitt pass för att kolla så han stabiliserades. Hon hade ringt in på morgonen och frågat hur det var. När hon hörde att han skulle få åka hem, så kom hon in till kliniken …hon var ledig den dagen.

Uppfödaren åkte på en skrapa från kliniken och försäkringsbolaget. Eftersom dottern bara hade haft honom några dagar, så skulle valpkullsförsäkringen kliva in, men hon hade ingen valpkullsförsäkring, så dottern fick stå för hela kostnaden på nästan 20 000 kr själv, eftersom hennes försäkring inte hade trätt i kraft ännu.

Men lille gubben!😮
Så less man blir på såna uppfödare, det är LIV det handlar om, inte bara klirr i kassan.

#6: Jo pengarna var ett av hennes problem. Han kostade 15 000, men dottern skulle få dela upp det på 3 betalningar. Det första uppfödaren frågade mig om, var om hon skulle få sina pengar 😡 Jag blev arg, men jag lyckades hålla mig lugn.

Vi betalade av honom veckan efter. Och jag har sagt till dottern att hon skall ha så lite kontakt med uppfödaren som möjligt.

#7: Helt otroligt vilka människor det finns. Man tror inte det är sant! 🥺😩

Fantastisk veterinär iallafall! 😻

#8: Jo tyvärr. Idioter finns det gott om.

Veterinären är helt underbar. Tyvärr så jobbar hon på "fel ställe". Åker inte till djurkliniken om det inte är akut.

#9: Nej, man vill gärna använda sin lokala veterinär som man känner sen tidigare. Men de större ställena har ju mer resurser.
Är det de vid bron ni anlitat?

Ja det var djursjukhuset som ligger vid bron. Jag använder endast Vettris, de är fantastiska. Har varit där sedan de öppnade i Birsta för några år sedan.

#11: 👍